Har glömt min medicin några dagar igen. Denna gång känns det legitimt för har opererats och dragit ur en tand, inte mått något vidare på grund av det och kämpat att kunna ta ens en Alvedon. Fast igår gick det en hel dag utan att morfin krävdes så är på bättringsvägen helt klart. Det är bara kroppen och min hjärna som måste acceptera att den inte är den samma längre. Äta kommer vara ett problem under många månader. Illamåendet kommer vara med mig länge. Att jag kommer leva är fördelen.
Men åter till medicinerna. Det är de små antidepressiva och stämningsstabiliserande jag menar. Att glömma skall egentligen ge en rad utsättningssymtom. Och de har jag nog haft men det blir svårt att urskilja vilka när så mycket annat påverkat samma tidsperiod. Humöret har pendlat å det grövsta, från vackraste vitt till hemskaste svart. Men efter operationen har detta pendlande helt tagit stopp. Är placerad någonstans över normal, där det inte svänger utan är ganska likgiltigt men ändå inte. Inte en tanke på döden finns på min nivå. Färgerna ser klarare ut, skrattar och gråter och lever men utan efterspel. Lyssnar på vacker musik och fylls av beundran. Ser på den underbaraste och kan känna sådan kärlek. Men vill ändå inte köpa världen eller göra tusen saker samtidigt. Just nu vill jag bara leva nu. Just nu.
Det finns såklart små gryn av oro, oro över att tappa denna känsla av ”okejhet”. Kommer troligen inte förbli här för evigt, ett ord som känns fel kan radera min existens, sådant vet jag av erfarenhet. En blick som misstolkas kan få mig att sjunka till det svarta innan blicken ens är över. Att må bra är så skört. Och just denna period, den är nog ännu känsligare då mitt grundskydd av mediciner är borta. Men för att nå en stabilitet med medicinerna (igen) så måste de intas och de är inte kända för att låta en vara i de högre nivåerna, iaf inte till en början. Moment 22. Skall man stanna ”här” och njuta tills det brister eller skall man vara förståndig och ge sitt kommande fall en liten chans att inte bli så djup. Det kanske går om jag tar det sakta, en tablett om dagen i en vecka, sen två i två veckor, sen tre i tre veckor?
Mitt förnuft, en kraft jag måste lita mer på säger mig redan hur jag skall göra. Det kommer bli medicinstart idag. Men det kommer bli utan att söka symtom på biverkningar. De kommer ändå, man måste inte känna efter innan. Skall kämpa att förbli här på min nivåkant. För någonstans så känns det att detta är nivån som visar mig hur att leva är. This is it.
Och nej, att jag lät medicinerna stå är inte legitimt. Det var korkat gjort. Jag är bara glad att jag fått känna dessa dagar. Men det blir inte värt det om jag faller så hårt att jag inte kommer upp igen.
