Sitter och funderar på NÄR skall man må bättre? Hur funkar det med mediciner egentligen… Är de bara tomma skal som lurar ens inre att tro man mår bättre om man tar dem? Då min psykolog gav mig diagnosen bipolär 2 blev jag ställd. Jag trodde henne inte riktigt men numera förstår jag hur rätt hon hade/har. Jag kan komma på mig själv att skratta då jag egentligen vill gråta, att överdriva mitt humör, att vara fylld av ideer som inte leder någonstans. Och så det motsatta, att vilja dö för att någon kommenterade något mindre smickrande, att göra dumma saker mot en själv.
Visst, att inse detta kan vara ett steg mot rätt riktning. Men det vore skönt att slippa vara så skör…