Något som varit på tapeten i mitt inre det senaste, är varför jag envisas med att försöka blir älskad av alla. Varför jag krälar runt och försöker vara alla till lags. Jag vet att mitt självförtroende är på botten men ändå gör mina egna handlingar mig arg.

Ett tag hade jag i det närmaste accepterat följande, att alla inte kan tycka om alla och det var helt okej. Varför det nu är tillbaka på ruta ett är ett mysterium även för mig själv. För jag tar åt mig, verkligen tar åt mig av okända säger och tycker och sedemera slutar prata med en. Liksom varför? De vet inte vem jag är, så egentligen dissar de inte mig? Utan bara den bilden av mig jag framgiver…

Det har lite och göra med min stora förmåga att stöta bort folk. Till slut tröttnar de, och försvinner. Och kvar är jag, med en hjärna som vet varför de drog och med ett hjärta som blir sårat. Hmm shields of steel och försöka att inte beblanda med andra ären lösning. Bara för nuet då jag inte alls är sansad o lugn.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min sk sjukdom. Om mina mediciner. Om det hjälper. Vad som skall till för att man skall klassas frisk igen. För jag har verkligen inte känt mig frisk. Aldrig förr har ordet sinnessjuk dykt upp då jag tänker på mig men nu har det skett. Folk kan skoja och kalla en knäppis… ja? Så är det ju.

Jag är expert på att stöta bort folk. Jag vet oxå vad det beror på… Mitt usla låga obefintliga självförtroende och min sköna paranoja. Varesig det gäller människor online eller irl så ser man tydliga mönster. Möter en ny, är charmig som få, får psykbrytdag, uppträder lite nere, får udda tankar, skrämmer bort och voila, borta är dem!

Jag har blivit bättre på att förklara för de jag vill ha nära hur det ligger till. Men vad gör det om folk inte vill eller kan förstå. Ibland så skulle jag vilja ge mig hän.. bara vara som alla andra verkar vara.
Men så kommer tankarna, tänk om? Tänk om de inte tycker om mitt utseende, tänk om de inte accepterar mig som jag är? Säkert ganska naturliga tankar, man jag har gjort detta till en konstform. För mitt där i alla tankarna så backar jag.. och förblir ensam.

Förvisso, jag har Petter. Men det är inte rättvist att han skall få ta all min skit… Och jag tror även han skulle bli glad om jag umgicks mer med andra, ventilerade åsikter o tankar mm.

Min familj är ett kapitel för sig. Just nu snurrar allt runt min syster som är höggravid och allt som sker runt detta. Inte konstigt alls, jag är lika nyfiken som dem men det gör att jag blir utanför. Mamma har en tendens att inte ringa alls och min sårade stolthet förhindrar mig att ringa. Nu när jag sitter och tänker på hur det är får jag tårar i ögonen högst ofrivilligt…

Hämtade ut ny medicin idag som min läkare tror mkt på. Jag hoppas den botar en del av biverkningarna iaf, mest ang magen. Sen är min personliga förhoppning att dessa skall vara jämnare… göra mig jämnare.

Jag satt just och kollade in min besökstatistik. Hmm det är faktiskt några som kollar in bloggen, till min stora förtjusning. Men min nyfikenhet väcktes.. vilka är dessa besökare? Vilka är NI?

Detta med att skaffa barn går och har gått mig helt förbi. Jag kan inte minnas att jag drömt om att skaffa barn som liten tös, eller att jag ville gifta mig och så heller. Jag tror det var runt då jag var 17 år som detta med att inte skaffa barn dök upp i mina tankar. Att utföra en sterilisering.
Då var en av de främsta orsakerna att jag hade problem med mycket mens, stora blödningar under längre tid som hindrade mig från mycket. Någonstans i bakhuvudet hade jag nog en tanke att ja ja någongång kommer nog den där känslan alla snackar om, att man vill skaffa barn.

Men den kom aldrig.

Nu så här 10 år senare är jag mer besluten än någonsin att sterilisering är det rätta för mig. Det finns få små stunder då jag får ryck i äggstockarna, men de går snabbt över. För det är inte tanken på att fysiskt få barn som skrämmer mig. Det är ju över efter ett tag. Och ungar i sig är mkt älskvärda i mina ögon sett. Som till exempel mina små syskonungar… Jag skulle lätt dö för dem om det krävdes. Nog för att de har sina sidor och trotsåldrar, fast det är ju normalt och hör till.

Grejen är att jag har inte vad som krävs. Hur smal jag är blir, hur snygg jag än kan förvandla mig så har jag inte det inre i ordning. Och ser man tillbaka på min familj så saknas det även bra gener i mitt blod. Detta kanske låter som någon form av elitism men varför inte. Är det värt att sätta ett barn till världen med sämre förutsättingar bara för att man själv vill gulla med ett barn? Jag tycker det är egoistisk.

Måhända att vi är skapade för att föröka oss, men i dagens värld är ett barn till bara en belastning. Varför inte försöka leva med sig själv först?
Nu får vem som helst skaffa barn, det är inte mitt ansvar. Jag hoppas bara de tänker efter 1, 2, 38 gånger innan och verkligen går igenom vad ett barn innebär. Annars finns ju den smarta utvägen kondom, om man nu bara vill leka och inte föröka. Med alla preventivmedel på marknaden är det ett under hur många aborter och oväntade graviditeter som sker. Är folk dumma? Svar JA.

Så planen är följande: kontakta en kurator. Sen får hon/han hjälpa mig vidare. Vad jag förstått kostar det en del. Men det får bli ett senare problem. Sen värsta som skulle hända är ju ett nej från socialstyrelsen. Men denna operation är årslång så vi tar steg 1 nu.