Har de senaste dagarna verkligen stört mig på mitt hår. Hur jag är gör blir det aldrig som jag tänkt mig. Och nu har en tanke på att klippa det kort igen smygits sig in i mitt undermedvetna. Jag har nästan alltid haft kort hår i olika frisyrer och i otalet färger. Och det har jag trivts med. Ett par gånger har jag försökt att spara till längre. Men det tar sån tid och blir inte snyggt på vägen att det alltid har blivit en klippning och kort igen.

Nu är jag där igen. Håret är nästan till axlarna men i en ganska tråkig brun färg. Jag personligen tycker inte att jag passar i detta nu. Allt som ofta vill mitt hår vara platt o tråkigt och jag orkar inte göra mkt åt saken. Men tiden får visa vad jag skall göra. Bita i det sura äpplet eller klippa mig.

Idag i affären hörde jag några kommentera, ganska ljudligt, min kropphydda. Ack vad det sved. Jag är fullständigt medveten om den själv och att höra andra diskutera den.. den gör riktigt ont. Det tog en nanosekund att sjunka rakt ner i mörkrets igen. Och hur jag är gör just nu, ringer orden i öronen ändå. Det är som om deprissionen bara väntade på ett tillfälle att attackera. Mitt inre är så svagt att det bara rullar på.
Ja jag är tjock, men oftast gör glirningar och påpekningar det motsatta. Jag grämer mig och förbannar mig för att jag lät det gå så långt. Och när jag gör detta blir jag ännu mindre kapabel att göra ngt vettigt över min kropp. Jag orkar knappt ur sängen ibland, ännu mindre banta.

Allt handlar inte om det yttre. Iaf inte för min del. Men jag har fått för mig att om jag bara ändrar det yttre kommer jag må bra. Vem vet.. det kanske är så