Trötthet
Väldigt ofta får jag känslan av att folk inte förstår varför jag är sjukskriven. I och med att det inte syns utåt vid första anblick är det kanske inte så underligt. Men skulle man kunna läsa tankar, beskåda ens själ vore saken nog annorlunda. Men som deprimerad är det frusterande att först behöva slåss mot sig själv. Sen berätta och kräva hjälp av vården. För att sedan få försäkringskassan på sin sida och till sist övertyga omvärlden att man inte alls är hemma bara för att det är roligt.
Jag skulle inte klara ett vanligt arbete som det är just nu. Det bär lite emot att erkänna det för sig själv men jag har iaf lite självinsikt. De dagar jag mår bra (manisk) känns det som att jobb är totalt rätt. Kanske deltid till en början, vilket är ett logiskt steg med tanke på hur länge jag gått hemma. Men jag vet också med mig att på ett nytt ställe, så tar jag ut mig, skall visa vad jag kan och bränner ut mig inom bara ett par veckor. Och där sjunker humöret och jag glider ner i mörkret igen. Ett mönster som jag kan finna i en hel del saker jag förtagit genom åren. Det blir inte bättre av att jag får extremt dåligt samvete av vad jag sysslar med. För det känns som om att jag sviker folk. Och sviker mig själv.
Och där dog tanken ut.. Något jag skulle berätta men som inte ville komma ut tydligen. Jag skall krama mina sýskonbarn lite, det är uppiggande som sjutton.
Jo, angående trötthet. Det slog mig just nu när man satte sig efter en hektisk dag. Ibland orkar jag knappt med sånt. Men det är så svårt att säga nej, jag kan inte/orkar inte att iaf jag tar ut mig allt jag har för att orka dagen. Och det är beklämmande då det inte är kroppen som är slut, utan den mentala delen. Hjärnan går på högvarv och till slut kraschar allt. Fast vissa dagar är toleransnivån högre. Speciellt om något roligt skall ske. Då tar nog kroppen sparade resurser ifrån någon gömd valk någonstans bara för att inget skall hända.
