Wings Of The Angels
by Tim Chambers
A gentle wind blew cross the land
Reaching out to take a hand
For on the winds the angels came
Calling out a mother’s name.
Left behind, the children’s tears
Loving memories of the years
Of joy and love, a life well spent
And now to God a mother’s sent.
On angel’s wings, a heavenly flight
The journey home, towards the light
To those who weep, a life is gone
But in God’s love, ’tis but the dawn.
För två år sedan dog min mormor. Inte oväntat kanske men ändå helt oförberett. Jag hade tänkt besöka henne på sjukhuset samma dag men blev avrådd av min moster, mormor var ändå ganska okontaktbar. Och ett par timmar senare somnade hon in, ensam… Jag grämer mig ofta över varför jag inte åkte till sjukhuset. Varför jag inte lyssande på min magkänsla. Då kanske jag fått säga adjö isf, och kunnat hållt henne hand in i det sista.
Vår relation var ganska starkt och ännu idag kan jag inte tänka på henne utan att gråta. Det är alltid så många saker man fick ogjort och jag vet att hon inte vill att jag skall tänka på det nu. Men det var en vän som dog, och tomrummet är märkbart stort.
Vi i familjen skall senare till graven för att lägga blommor. Säga några ord. Sörja lite. Men jag brukar tänka på mormor mer när jag ute och promenerar. Graven är bara en bostad för stoftet. Själen är fritt flygande och jag anar att hon har koll på oss alla. Det är en tröstande tanke.
Jag saknar dig och jag älskar dig mormor. Vila lugnt
Det är med blandade känslor jag skriver nu. Det mesta är bläcksvart just nu och inte ens tanken på julen gör mig glad. men har bestämt mig att f o m nu skall denna blogg bli ganska opersonlig, iaf för ett tag. Vem orkar läsa om deprimerande saker liksom…
Planen idag är att slå in julklappar, resten av familjen är iväg på tur till tomteparaden i Vara så jag har äntligen chansen att vara lite ensam. De kommer väl senare instampandes för adventsfika. Gott men onyttigt. Jag får inget, jag och min kropp bantar igen. Denna gång skall det bara funka. *hoppas*
