Igår hade vi ett trevlig och avslappnad födelsedagskalas som i princip sträckte sig över hela dagen. Dagens födelsedagsbarn var min mor och redan klockan halv sju kom första gratulationen via telefon. Det var min mormors ena syster som ringde, morgonpigg som hon är. Lite senare på morgonen visade det sig att hon ämnade komma på besök.
Jag minns inte då jag träffade henne sist. Troligen var det under trista omständigheter, nämligen i samband med min mormors begravning. Då fanns det inte plats för så mycket småprat. Jag var något paralyserad och i en slags dimma. Av förklarliga skäl.

Dagen fortlöpte och syster med ungar kom. Sen kom mormors syster via tåg. Och oj… det var nästan smärtsamt att se en kopia på mormors ögon och vänliga uttryck. Så lika de var. Detta är nog något jag inte reflekterat över tidigare, men nu var det så uppenbart. Men iaf, damen var pigg och glad och det var väldigt skoj att träffas igen. Sen var det skoj att få höra lite om ens släkt, den del som bor i Finland vill säga. Den del som inte är speciellt liten heller. Vilket påminde mig om att jag måste ta tag i mina finska språkkurser omedelbums. För jag vill verkligen träffa dem igen, och denna gång slippa konversera via en tredje part eller på knagglig engelska.

Vi åt tårta och bullar om vartannat. Med ett par koppar kaffe på det och trevligt harmlöst skvaller var dagen väldigt gemytlig. Sen så dök även resten av släkten upp och mer kaffe serverades, mer tårta åts och säkert fler än min mage började knorra av panik. Klart bäst var samtalsämnet som dök upp flera gånger uder dagen. Gissa vad om? Toalettpapper! Helt ärligt så diskuterades det om hårdhet, strävhet och hur pappret betedde sig vid själva torkandet. Jag är ännu mållös och mina kommentarer går att läsa via mina ansiktsuttryck då jag tänker på detta hehe

I samband med vissa samtal som skedde under dagen är jag förundrad och faktiskt arg över vissa människors beteende emot andra. Hur man kan sätta sig över vissa och behandla dem precis hur som helst. Ofta är det de snälla som får ta mest skit och bara det gör mig ännu argare. I min släkt finns vissa tendenser till oacceptans emot folk som inte följer normen. Jag kan tänka mig att detta inte är unikt men jag såg igår flera tydliga exempel. Sånt syns på blickar och kommentarer. Suckar och gester.

Vem är då som alla andra? Just det skulle jag vilja att de som är för mer än oss “onormala” svarade på. Varför det är så viktigt att hålla ett sken uppe som i de flesta fall ändå är felaktigt. Och skrämmande nog verkar det vara ännu viktigare att presentera en felfri familj ju mera känd man är. Kanske inte orimligt måhända men det är ändå knas, eller iaf i mitt huvud är det så. För mig är familjen viktigt. Ju äldre jag blivit har jag insett värdet av min familj. Felfria sådana finns ej, det får man bara att acceptera. Men en familj håller ihop. Eller ja.. i min fantasi skulle den göra så. Jag har ju som sagt inte kontakt med 2 av mina syskon. Fast där är jag rådlös.

Synd att jag inte kan formulera mina tankar, jag vill sätta ut namn men då kommer det ta hus i helv… Det är ändå inte jag som skall leka moralpolis, det borde deras samveten göra. Jag känner bara att orättvisor är så fel och förtvivlat vill jag bara hjälpa.
Men men… dagen var lyckad, det höll alla med om. Till och med alla djuren skötte sig. Ja okej, Wilma snodde tårta från barnbordet. Men hon är så söt att det gör inget. (Mammas ord) Sen har hon skött sig och inte tuggat av sig sitt bandage. Det är duktigt av en 11 veckors vild valp.

En sak saknades dock igår. På kvällen vis samtal med Petter dök ett stort begär till en stor whisky upp. Bara sitta på altanen i mörkret, ensam med surret från trafiken långt borta. Iklädd just rätt antal kläder så man inte var för varm eller för kall. Då hade en god single malt suttit helt rätt i strupen. Spriten hade värmt en och bidragit till lite mer dåsighet. Tankarna hade flugit iväg och jag hade nog suttit så länge. Ack, jag fick klunka lite vatten och knalla till sängs istället. Fast det funkade det oxå…