Ibland tar livet en snäv sväng åt helt fel håll. Man får besked som bokstavligen får en till andnöd. Utslagen och utmattad undrar man, wtf är det som pågår.

Då kommer behovet av en förtroende, en vän. Någon som lyssnar utan att dömma och som kan ge råd åt vilket håll man skall gå. Och när insikten om att man inte har en sådan person inärheten sjunker in, ja då blir man så orklös. Jag vet varför sådan en person saknas i mitt liv. Jag är och har alltid varit livrädd att släppa in någon innanför skalet. Sen då det behövs en sådan.. ja då är man grymt utlämnad till sig själv och sina tankar.

För största känslan nu är trötthet. Skulle kunna sova dygnet runt känns det som. Sorgsenhet finns, men än så länge kan den hållas i schack. Att gråta är säkert befriande, men då bara i ensamhet. Alla andra känslor får vila lite, det finns saker att göra och känna efter kan jag göra vid mållinjen.

Det blir bättre sen. Så sägs det. Även om själen fått en svart fläck och minnet finns kvar. Det blir bättre sen.