Det är en väldigt underlig känsla då kroppen och ens medvetenhet inte är överens. Man vet varför man gör något, men kroppen stretar emot ändå. Styrd av instinkt så kämpar kroppen med stor kraft. Visar en hur mycket instinkt vi faktiskt har. Det är facinerande… Men inte direkt skoj då man drabbas.
I tisdagskväll märktes det värst. Då jag stod i duschen lamslog en känsla av deprission och ledsamhet mig och jag fick kippa efter luft för att inte börja storgråta. Mitt medvetande var införstådd om mitt beslut, men det var som att kroppen försökte en sista gång att få mig att ändra mig. Min kvinnlighet ropade och jag kände en känsla i magen som var helt ny för mig. Vad kan jag inte riktigt säga. Det var dock inte skrämmande.
Dagen-D är över. Det var en fruktansvärd morgon som dock övergick till en vanlig dag, dvs över förväntan.
Precis nu känns ingenting alls. Kanske kommer det senare, vem vet. Jo det finns en saknad…
Måste bara få lovorda personalen på NUS. Vilken avdelning jag än sökt vård på, har alla behandlat mig på bästa sätt. Jag försöker behandla folk som jag vill bli behandlad och jag tror sånt ger frukt på luttrade sköterskor. Iaf, dagens behandling var inte annorlunda, alla var vänliga och hjälpsamma. Sånt underlättar mycket för en virrig och rädd dam.
Skriken i magen är dämpade
Rösterna i huvudet börjar äntligen tystna
Vill du vänligen leda mig till sängen
Mina ögon är grumliga och vägen är osäker
Ta hand om min kropp
Jag försöker förtvivlat ta hand om mitt inre
Lägg dig här bredvid
Låt dina varma händer värma min mage
Kyss bort tårarna och viska lugnande ord i mitt öra
Låt mig få slumra in i din famn, invaggad av medicin
Sakta tystnar rösterna och skriken
Min andning blir lugn
Mitt hjärta faller in i regelbundhet
Håll mig tills jag somnar
Håll mig tills mörkret svept mig iväg
I min familj är det mer regel än undantag att inte tycka om Per Gessles musik. Knappast grupptryck, vi är bara eniga om att hans skapande efter Roxettetiden är undermånlig och rent av kasst. För Roxette var super. Iaf då. Dock håller flertalet låtar även i nutid skoj nog.
Men till ämnet, för jag är för att artister skall få uttrycka sig som de nu vill (med uppenbara gränser). Det är upp till fansen om det bär eller brister. Och Herr Gessle har flockvis av dem till min stora förvåning. Vad är det som är så lockande med att höra text som tom en mentalt handikappad 12åring skulle skriva bättre? Kanske vore det acceptabelt om musiken var bra. Men trallvänliga vaggvisor borde inte locka fullt så många vuxna, speciellt inte de fullvuxna som även diggade med på Gyllene Tidertiden.
Så jag är fortfarande ovetande vad som lockar så med Per Gessle numera. Skriver någon att det är hans karisma kommer jag skratta mig sömnlös i 3 dygn. Vad jag inser dock är att Herr Gessle klagar inte på flocken fans. Hans bankkonto fylls stadigt. Karln är smart…
Börjar ju tro att det är knark som delas ut på konserterna när så många vallfärdas till dessa. Knark plus vaggvisor om fiskning, tja säkert en tripp god som någon.
