För en vecka sen så köpte jag textilfärg på Coop för att färga några tröjor. Märket hette Herdins Textile Colour -natural fibre-. Ett märke jag inte använt tidigare, då Nitor brukar finnas i affärerna jag handlar i annars. Och med Nitor har jag alltid fått ett bra resultat.
Instruktionerna var inte direkt komplicerade och jag följde dessa noggrant. Kläderna som skulle färgas bestod av endast bomulls och viskosmaterial. Något som det försäkrades om skulle funka på enligt paketets text. Fast döm till min förvåning när kläderna plockades ur maskinen, så var de i samma färg som innan. Inte en tillstymmelse till färgändring.
Fan oxå tänkte jag. Vad har gått snett? Jag kanske hade missat göra någon viktig detalj eller så var det fel(?) på kläderna. Därför beslutade jag mig för att göra om proceduren med andra kläder, dessa i endast bomullsmaterial. Men även där var resultatet nerslående. Kläderna förblev ofärgade och mitt humör sjönk till botten. Samtidigt som ilskan tog vid.
Att färga hemma kan gå fel på många sätt. Men har man gjort det förr och alltid fått det lyckat blir man lite tveksam till kvaliten på färgen hos Herdins. Som sagt, instruktionerna var inte svåra. Jag är läskunnig och följde dessa slaviskt. Är det då mitt fel till det usla resultatet?
Jag har skickat mail till Herdins. Mest för att de skall veta att deras färg inte är bra. Mailet var inte direkt ovänligt men rakt på sak. Fast jag förväntar mig inte något svar. Bör man förvänta sig någon slags respons på kritik? I framtiden vet jag vad jag kommer välja, och det kommer INTE bli något ur Herdins sortiment. Då kan jag lika väl bränna upp pengarna. Eller satsa på något roligare, som t ex ögonglobsurplockning.
EDIT 07-08-30
Idag ringde det en tant hit. En som representerar Herdins. Wow, nyvaken och i lite av en chock tog jag samtalet. Hon presenterade sig (namnet har jag glömt) med en bred gotländsk dialekt och började fråga ut hur detta misslyckande med färgning kunde komma sig. Vi gick igenom mitt mail och hur jag gått tillväga väldigt grundligt. Fast hela tiden med en ton av att jag måste felat på något sätt.
När hon insåg att så var nog inte fallet, började samtalet inrikta sig på tvättmaskinen. Har den baksug, värmer den ordentligt etc etc. För det kunde inte på något sätt vara så att deras instruktioner är fel? Alla maskiner idag är inte likadana och då borde det det poängteras tydligt i deras brukanvisning att använd inte denna färg om din maskin är si och så. Jag brukar vara noga med att läsa instruktionera först. Just för att slippa vara med om detta som skett.
Samtalet var i vilket fall inte otrevligt. Damen ville ha min adress så hon kunde skicka kuponger och dyl. Snällt men vetefan om de kommer användas. Är det så att min maskin och Herdins färg inte kommer överens så är det bara massa merarbete för ingenting. Men är glad att de hörde av sig. Det visar att klagomail ändå läses. Och att de i någon mån bryr sig.
Bloggar.se: Herdins, textilfärg, färga kläder, missnöjd kund, ilska, Nitor
…frågade hon med en lite för glad ton.
-Bra svarade jag. Men hela min ton och uttal skrek att det är allt annat än bra. Hör mig! Se mig! Hjälp mig!
-Nej men så bra då, kom det lite för snabbt. Jag visste att hon hört mitt rop. Och att hon valde att ignorera det.
Kylan i magen är förlamande. Samtidigt som det är lugnande. Ensam är jag, ensam förblir jag.
Jag är ett skal av skörhet utan min medicin. Hur hemskt är inte det? Med dem så kan jag fungera, nerdrogad och fejkglad. Utan dem försvinner alla skydd, allt jag ser är naket och avskalat. Varenda ord passerar mitt skal som om den inte vore där. Och varenda ord fastnar som klister på min redan skadade själ. Är jag verkligen så vek? Är detta jag?
Eller är jag den som blir till med fluoxetinhydroklorid, litiumsulfat och diverse annat skoj, pumpandes i blodet? Den där som faktiskt inte glömt hur man skrattar och ler.
Det enda jag vet är att utan mediciner går allt fel. Eller blir rätt till slut, svårt att säga. Dock vet jag inte om en framtid som fejk är något jag föredrar. Alternativen är få, och orken att ändra något är obefintlig.
Är den inte ljuvlig. Finns här.
Bloggar.se: Lyckopiller, deprission, sad angel, funderingar
I know I broke your heart
And I know that sorry can’t put it back
I know the damage is done
And that theres no way to take it back
~
But please forgive me
I know I did wrong
But I am truely sorry for what I have done
I’m begging you please
To just forgive me
~
The silence doesn’t solve anything
In time it only pulls us apart
I broke your trust, I know
But believe me it was a mistake
~
I’m sorry, I really am
Please forgive me for all I’ve done
This tension is slowly killing me
Please just forgive me
~
Grattis i efterskott
Älskar dig!
Av Sofia Rapp Johansson.
Lillfia kämpar emot det svåraste man kan. Där ingen ser, eller vill se. Utan räddning och utan anderum.
Jag har lite svårt för lyriska monologer men i detta fall var det helt rätt. Texten slår brutalt en i ansiktet och det är svårt att sluta läsa. Boken är tunn och man sväljer den fort. Men innebörden av texterna är svårare att bryta ner. Kan det vara så hemskt? Ja, tyvärr.. Men för en som levt långt ifrån en sådan värld blir allt så extremt. Och ens slöja av naivitet försvinner.
Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig värld.
Magont ger den, ilska skapar den och alla möjliga andra känslor sköljer över en. Bra! Reagera! Öppna ögonen och se…
“..ja min pappa älskar verkligen sin familj
till punkt och pricka
Därför kör han sin penis i min slida
tills den börjar spricka.”
Låt mig få bearbeta känslorna lite. Få andas ut och låta ilskan lägga sig. Fast det är ändå lockande och se vad Sofias nästa bok, en självbiografi kommer locka fram för tumult i mig. Vill jag verkligen veta mer? Eller vill jag ha tillbaka mina beslöjade ögon och leva i min egna lilla värld…
Bloggar.se: Silverfisken, Sofia Rapp Johansson, ilska, bok
Jag hade hoppats att mitt sökande skulle ge frukt idag. Att iaf en från sjukhuset skulle ringa tillbaka eller svara på mailen. Men icke sa nicke. Känns lite fel faktiskt. Som sjukskriven behöva i veckor söka, ringa och maila sin läkare, kontaktpersonen och deras sekreterare. Allt över ett sjukintyg som försäkringkassan behöver. Man är ju redan orklös som det är. Fast annars står jag där utan ett öre… IGEN. För detta är inte första gången detta hänt. Och säkert inte den sista. Det känns så skönt i magen, not.
There’s No Escape
Ghosts are chasing me,
People are laughing in my head,
spiders are crawling under my skin,
The devil is after me-
There’s no escape.
No one can save me
Cause no one believes me,
I am frigthened and confused
And I’m all alone
Knowing there’s no escape.
I’m trapped in a world of horror-
Where nothing makes sense,
I’m being stalked by evil spirits-
Controlling my every move
And there’s no escape.
My face has turned stone cold
As I watch my world crumble at my feet,
nobody can reach me,
I’m on the edge of living and dying
Where there’s no escape.
An overwhelming rush of emotions
comes over me,
As my tears fall as hard as hail,
I am terrified of living
But there’s no escape.
by Trying To Hold On
Wow vilken dikt. Know that feeling…
Bloggar.se: dikt, deprission, sjukhus, sjukskrivning
| What color is your soul painted?
Purple
Your soul is painted the color purple, which embodies the characteristics of sensuality, spirituality, creativity, wealth, royalty, nobility, mystery, enlightenment, arrogance, gaudiness, mourning, confusion, pride, delicacy, power, meditation, religion, and ambition. Purple falls under the element of Earth, and was once a European symbol of royalty; today it symbolizes the divine.
|
Click Here to Take This Quiz
Brought to you by YouThink.com quizzes and personality tests. |
Bloggar.se: själ, soul, lila, purple
I should not dare to leave my friend,
Because if he should die
While I was gone and I -too late,
Should reach the heart that wanted me
If I should disappoint the eyes
That hunted, hunted so, to see
And could not bear to shut until
He noticed me, -he noticed me
If I should stab the patient faith
So sure I`d come -so sure I`d come
It listening, listening went to sleep
Reciting my tardy name
My heart would wish it broke before
Since breaking then, since breaking then,
Is useless as next morning`s sun
To erase a midnight’s tear.
Emily Dickinson
Tankarna om framtiden flyger omkring. Känns lite udda, skrämmande och lockande. Jag vill tro att allt ordnar sig, men samtidigt säger min inre röst att min tro är falsk och inget att lita på.
Har satt upp flera mål, vissa av dessa kommer kanske aldrig utföras men andra är småprojekt och därför lätta att åstakomma. Bland annat skall jag ordna ett ordentlig galleri för mina bilder. Bilder jag faktiskt är nöjd med och vill visa världen.
De stora målen förblir min ensak. Någon dag kanske det visar sig, vi får se.
Bloggar.se: poesi, Emily Dickinson, funderingar
Jag som varit så duktig. Tagit mina piller, försökt och tänka positivt och verkligen kämpat med att hålla depressionen i schack. Motat den in i ett hörn och täckt den med filtar, stampat på den, sparkat och spottat, du skall inte finnas mer. Men den är lurig, den invaggar en i falsk trygghet, låter en tro att nu, nu minsann är det kontrollerbar. Vissa dagar så låter den en vara nästan normal.
Tills en sekunds av ren och skär sanning slår en i ansiktet. Jag såg mig i spegeln. Och det var inte mig jag såg. Det var en kvinna som var så fel på så många sätt och i flera sekunder var jag chockad. Depressionen såg sin chans. Den viskade till mig, berättade det jag inte ville veta med kalla raka ord. Kvinnan i spegeln var jag…
Dammen av känslor släppte och den onda känslan kom tillbaka. Lamslagen lät jag det skölja över mig. Självklart blir man inte bättre, varför hade jag ens för en sekund trott så. Hur kan en depression botas om man inte tar väck dess källa. Piller döljer bara faktumet att man vill dö i princip varje sekund. För den onda känslan är ganska betryggande. Det ger en ett val. Skiter sig allt finns alltid döden kvar. Och ens infekterade hjärna tycker om att ha iaf minst ett val.
Kroppen är trött. Det som gjort att man orkat det senaste är borta. Gråta hjälper lite, men här är man sällan ensam. Att gråta så andra ser är inget jag vill. Det är då man gråter inombords. Leendet man visar utåt är påklistrat och fulländat efter år av övning.
Jag skall sova nu. Om någon högre makt är barmhärtig så kan jag väl vakna upp med selektiv syn igen. Kvinnan i spegeln vill jag inte träffa något mer. Låt henne dö.
