En vacker bild. Sorgsen men det känns rätt nu.

Jag är inte så nerdrogad som jag kanske skrivit.. Faktiskt är det så att jag önskar en större grad verklighetsflykt än vad medicinerna kan ge. De senaste dagarna är inget undantag. När jag kan känna efter vilket tillstånd jag är i (manisk - hypo) men ändå inte åtgärda det, då känns allt så meningslös. Javisst så tar medicinerna bort de yttersta topparna och djupen, fast ändå krävs det inte mycket för att det inte skall spela någon roll om jag äter medicin eller inte.

Självklart är detta något jag skall ta upp med min läkare. Men som vissa vet, är min kontakt med Umeå sjukhus ganska sparsam. Och de har ju deklarerat mig fit for fight, eller iaf nästan. Då behöver man inte kunna kontakta dem eller boka tid tydligen. And frankly.. Min ork är slut just nu. Jag sitter hellre ner och väntar på att de skall ringa än att jag skall jaga dem.

Det är vissa frågor som rullat i skallen det senaste. Är jag nöjd med mitt liv? Svaret är ett rungande nej. Är jag nöjd med mig? Svar nej! Är jag nöjd med mig som person.. nej. Jag är verkligen inte nöjd med den person jag låtit mig själv bli. Rabla orsaker är lönlöst. Vissa är tydliga och vissa kan inte ens jag namnge.. de är snarare en känsla.

Personen jag är idag är bitter. Hon skyller sin sits på fel orsaker. Hennes liv står still och hennes själ tynar sakta bort. Och där står hon stilla vid sidan av och bara låter det ske.

En ganska desperat röst i min skalle skriker. Ropar och tjatar. -Nu måste en ändring ske!- För vad är det för mening att leva vidare om man ändå inte är nöjd och ändå bara slösar bort sitt liv? Om ändå bara rösten kunde samla ihop den lilla kraft som finns kvar och få till en ändring. En ändring av personlighet. En slags mental lobotomi. Bort med all bitterhet. Bort med all sorg. Tänk om…

Uppdraget är stort, oövervinnligt tycks det. Först inre rensning. Sen yttre. Jag kan inte avgöra vilken som blir den lättaste. 28 år av vanvård har satt sina tydliga spår. Kanske skadorna är för stora. Skall man ens satsa på kamp, eller är en walkover det bästa. Lägga sig på marken och försvinna ljudlöst.

*yr, virrig, klartänkt, tjock, sorgsen, spänd*

Bloggar.se: meningen med livet, mediciner, depression, tankar, frågor

Satt häromdagen och stumblade i godan ro då jag stötte på denna bild.

Wow! Blev genast betagen. Av vad är svårt att avgöra.. Det dystra kanske, eller det vackra ljuset. Självklart ville jag se mer verk av samma (för mig okända) konstnär och stumblade raskt vidare. Zdzislaw Beksinski var hans namn, och han kom ifrån Polen. Lite snopet var det att läsa om Mr Beksinski och få reda på att han var avliden. Men hans verk finns att köpa ännu om man vill.

Länk till sidan bilderna finns på: Zdzislaw Beksinski gallery

Bloggar.se: konst, konstverk, paintings, Zdzislaw Beksinski

Luften gick ur mig igår. Den oturliga förlusten av ALLA mina bilder känns som knivstick i ryggen. Frågorna rullade som en aldrig sinande sluttext i hjärnan. Hur fan gick det till? All annan data på samma hårddisk är kvar.

Vi gjorde ett par tappra försök med räddningsprogram men det var lönlöst. Bilderna äro borta. Jag hade iaf några på skiva som backup. Några innebär kanske 10% totalt. Klen tröst för min gråtande själ.

Har någon lite av mina bilder så skicka gärna en kopia

Bloggar.se: förlust, foto, fotografering, eye, öga, hårddiskcrash

Detta är en fråga som min hjärna vill älta till förbannelse. Men svaren/svaret blir obesvarade och grumliga. För jag vet inte. Jag har en vag uppfattning vad livet går ut på för de flesta. Men känner inte att det överensstämmer på mig eller mitt liv.

Frågan dök upp under en av min familjs eviga elvafikor. Och min pappa överraskade mig med att faktiskt försöka förklara hans syn på det hela. Hans tanke var att barn var meningen med livet. Att hade man fått barn, friska och sunda är det en lycka. Något man skall känna sig stolt över. Något att lämna efter sig.

Min mage blev varm över svaret. Det är sällan man får insyn i min pappas tankar, han väljer som de flesta i min släkt att hålla saker för sig själv. (Sådan far, sådan dotter?) Fast tanken på att han är glad över oss barn och att det gör honom gott är väldigt skön.

Så vad är meningen med livet för mig då. Än så länge har jag inte kommit på en enda sak. Mitt liv saknar mening. Hur krasst det än låter. Inte en direkt skrämmande insikt, bara sorglig. För jag tror många skulle räkna upp skaffa barn som en mening med livet. Jag har valt att inte göra detta, och därmed faller den poängen.

“Livet är vad man gör det till.”

Så sant som det är sagt.. om och om igen. Är meningen med livet att man skall genomgå det bara för att. Man har fått ett liv, nu måste man leva det? Även om det tar emot och framtiden ter sig svartare än natten. Även om man börjar ana att det inte blir bättre än så här. Valet att leva och finna meningen med livet är ändå ens eget. Eller är meningen med livet att leva för levandes skull så alla andra blir nöjda?

Flera hävdar att meningen med livet är inte målet.. utan resan. Faktiskt en synpunkt jag kan förstå. Dock skall resan vara lite enklare, lite lugnare, lite mindre hoppig än nu. Meningen med livet är lycka, säger andra. Finemang, jag vill känna hur det känns att vara lycklig. Vet man om det just då? Eller blir reflektionen av minnet efteråt en ögonlyftare, -Shit jag var lycklig då-.

Funderingarna fortgår. Svaren förblir grumliga och svaga som skuggor. 42.

Bloggar.se: meningen med livet, funderingar, barn, barnafödande, livet, 42