Typiskt egentligen. Man skall må toppen men mår allt annat än så. Kan inte sätta fingret på vad som felas, snarare felas det på allt. Resan ner skall bli skön. Få vara ensam lite.

Dagen har gått i rastlöshetens tecken. Kan inte stilla still, kan knappt koncentrera mig och alla sysslor som jag egentligen skulle utföra idag har helt fallit i skymundan. Det är förvisso inte så farligt, det är över en vecka kvar till avresedagen. Trots all pirr i benen och armarna så är jag tröttare än någonsin. Både mentalt och fysiskt. Synd, då solen har visat sig och jag borde varit ute och njutit av den med Wilma.

Jag hoppas och ber att de på sjukhuset hör av sig snart. Denna gång orkar jag inte jaga dem mer. Denna gång får det bli som det blir…