Det sägs att man har dåligt självförtroende. Fast tänk om det inte är att man har dåligt självförtroende, utan ett rättvist självförtroende. Där man inser hur mycket (lite) man kan förlita sig på en själv. Sen att nivån på det man klarar är låg är en annan sak. Så istället för dåligt självförtroende har man ju bra självinsikt.

För vem annars än du själv känner dig och din kropp bäst? Ingen. Som i mitt fall. Jag tycker jag är väl insatt i mina fel och brister, och ärligt, jag hade gärna varit ovetande i många fall. Fast berättar jag detta för folk så får jag ständigt mothugg. Klart du kan mer än du tror. Säger du ja. Men min värld är ganska avskalad från illusioner och min självkännedom är dystert rak.

I detta fall blir jag gärna överbevisad. Tänk om jag kan mer än vad jag tror. Dock kommer tanken inte få gro allt för mycket. Att utveckla ett hopp som sedemera garanterat kommer raseras är för smärtsamt för att det skall vara nyttigt. Därmed inte sagt att jag lever helt utan hopp. Men mina hopp och tankar om mig själv är jordbundna och realistiska. In my humble opinion that is.

Just nu skulle jag vilja skrika åt alla “Tro-på-dig-självare”. För i deras tycke så är en liten svag tro, inte alls nog. Nej där skall man förvirra sig själv och gärna få för sig att man är hulken. Nog är jag medveten om kroppens dolda krafter som kan komma fram vid kris, men till vardags är vi ändå ganska begränsade. Även om att jag ser dagligen tex mammor och pappor som verkar vara outtröttliga. Fast där är inte det självförtroende som spelar roll, där är det någon annan kraft.

Så, jag har god självkännedom. Jag litar sällan på mig själv, men det är okej, jag förväntar mig inte heller kunna göra det. Det händer dock att jag utmanar mig själv. Testar var gränsen går. Och i takt med stigande ålder så har gränsen vidgats. Säkert inte direkt unikt, det är väl trevligt att man utvecklas.

Sen så får man inte glömma att ett självförtroende är ofta uppdelat i flera bitar. T ex så är mitt självförtroende om min kropp och utseende uruselt. Det är min akilleshäl och min största orsak till min mentala ohälsa. Ack så många gånger jag tänkt ändra på det men orken räcker aldrig till. Misslyckandena hopar sig och självförtroendet tunnas ut i en aldrig sinande takt.
Men jag vet t ex att jag är bra på att trimma hundar. Där är självförtroendet starkt och frodas. Så som sagt, det är verkligen uppdelat.

Bloggar.se: självförtroende, mental hälsa, flummerier