Är det en mänsklig rättighet att skaffa barn? På alla sätt möjliga?

Jag tänker på alla kvinnor som inte kan få barn på grund av det fysiska. Jag tänker även på de kvinnor som måste ha hjälp från mediciner under graviditeten. Alla de som inte kan få barn på naturlig väg dvs ha sex och sedan fullfölja en graviditet normalt.

Min undran är följande: Skall dessa människor verkligen få använda sig av hjälp i form av hormonbehandlingar och dyl. Var går gränsen för hur mycket hjälp man skall få till att förskaffa sig ett barn? Finns det ingen rimlig balans mellan antal befruktningsförsök och en insikt om att det inte kommer gå? Är att skaffa sig barn meningen med livet?

Jag har följt en kvinna under en tid som har haft över 15 missfall. 15 st glädjande besked att hon är med barn och därtill 15 grymma förluster. 15 påminnelser om att hennes kropp inte är skapad helt korrekt för att bära barn. Men kvinnan har kämpat vidare och nu fått en ny behandling som resulterat i en graviditet. En graviditet av högrisktyp som tack vare mediciner fått löpa 6 månader, dock inte utan problem. Kvinnan ligger nu på sjukhus och kommer göra så fram till beräknad födsel.

Jag blir helt matt av tanken på hennes situation. Och en inte helt gillande känsla infinner sig. Hennes kropp är uppenbarligen inte i skick att bära ett barn. Varför försöka så envist vidare i detta fall? Blir hjärnan så enkelspårig när det handlar om våra primitiva behov och instinkter att vårt sunda förnuft sätts ur spel helt? Jag som åskådare och stöttare vill ruska om henne, få henne att öppna sina ögon och inse det faktum, hon borde inte bli mor.

Nu fick hon behandling, där jag rent verkningsmässigt inte vet hur det funkar men som på något sätt fått kvinnans kropp att vilja behålla detta foster. Behandlingen har varit lång och framtidsutsikterna ganska ovissa. Jag kan känna att man “tvingar” en osund kropp bli mamma mot sin vilja. Alla dessa människor har ju tydligt en kropp som inte vill producera barn, varför då tvinga den.

När jag läser om olika sätt att hjälpa naturen på traven lite så fascinerar det mig lika mycket som det skrämmer. Tänk vad vi kan åstadkomma nu för tiden. Tänk hur mycket vi kör över naturens gång och förändrar livsförutsättningarna för oss själva till det sämre kommer det visa sig. När skall folk stanna upp och låta det sunda förnuftet få råda igen? Att få barn är inte allt här i världen. Och ingen behöva vara barnlös, som vuxen är man ansvarig för sin omgivnings barn, varför inte försöka trygga de barn som finns ist.

Tags: barn, behandling, fertilitet, foster, fundering, Graviditet, hormonbehandlingar, kan inte få barn, mänsklig rättighet, missfall

Idag är den 24 november. Det vill säga, prick en månad kvar till julafton!

Vi har lite lite snö nu, som lyser upp den annars så gråa november månaden. Det enda som blir tråkigt med denna snön är cykelturerna till och från skolan. Vingligt, halt och allmänt livsfarligt. På onsdag skall jag och mamma iväg på det årliga julklappsrajderandet i Överby, Trollhättan och där tänkte jag passa på att införskaffa dubbdäck till min cykel.

Förhoppningsvis kommer detta hjälpa lite vid cyklandet, för att gå är bara tråkigt och jobbigt och bil har jag inte råd med.

Men som sagt, snart jul. Eller nej, nu är det jul!

En skrämmande insikt slog mig igår i affären när jag råkade få syn på min själv i en av mjölkdiskens speglar. Kvinnan som återreflekterades till mig var blek och hade en väldigt bister uppsyn. Trots att så kände jag mig inte. Vidare så såg jag en person som var oerhört ful. Ful och fet utan några som helst sympatiska drag. Trötta ögon och en hy som skulle få vilken kosmetikolog att gråta av förtvivlan.

Och det var verkligen en sådan känsla jag också fick, gråt ville bubbla upp. Nu befann jag mig mitt i affären så det var bara att bita ihop men tankarna som flög runt i min skalle var allt annat än trevliga. Jag fick svälja alla tankar och fokusera på handlandet och resten av dagen. Det var inte lätt.

Denna insikt om att jag är väldigt oattraktiv är ingen direkt nyhet. Men först igår slog det mig att mitt utseende är ju något jag påtvingar andra. Det är inte direkt schyst även om jag fram till nu gjort det omedvetet. Jag bör egentligen hålla mig lite ifrån folk, i alla fall de som uppenbarligen inte vill vara nära mig och de som inte vågar visa att de blir illa till mods. Min familj är ju van, jag tror inte de märker tecknen från andra och de, familjen alltså tycker ju man skall hänga på olika tillställningar som t.ex. igår. Igår skötte jag korvgrillningen på motorklubben. Där, som en person som alla nästan måste prata med för att få mat märks det väldigt tydligt om jag gör någon obekväm.

Jag tror jag blundat för detta väldigt länge, nu när jag börjat tänka på saken framstår det hela som glasklart. Hade jag bara tänkt lite på detta innan så hade jag ju kunnat bespara andra obehag men även mig själv, undvikit kommentarer och blickar.

Mitt välmående går nog att utläsa rätt bra från mitt ansikte och det är väl där jag måste börja. Förändra mig och mitt inre, men även förbättra mitt utseende. Det finns ju smink. Igår så insåg jag vilken underbart plagg burkan är. Tänk att få slippa visa sig och kunna passera utan blickar på ens ansikte. Allt som kan dömas är ett skal av tyg, det är allt. Inuti är du skyddad i din egna värld.

Imorgon, måndag får bli en nystart av mitt liv. En delnystart i alla fall, nystarten kommer ske då jag får mer pengar och kan faktiskt ändra på mig och min nuna. Jag hoppas att om jag backar lite och inte påtvingar mig och min person på andra så slipper jag se de där anklagande fördömande blickarna. Det borde bli en win win för alla.

Tags: burka, fulhet, fundering, insikt, skönhetsoperation, utseendefixering

just nu strilar den första snön för året ner utanför. Tänk att en liten väderändring kan vara upphov till så många känslor. Jag blir glad och som ett barn på nytt när jag ser snö för första gången för året. Impulsivt vill jag rusa ut och krama snöbollar och hämta pulkan. Andra suckar djupt och ser redan framför sig en lång vinter av bilruteskrapande och snöskottande. Jag kommer till denna punkt jag med senare på vintern när nyhetens behag lagt sig och jag våt och iskall kämpat mig genom snön för att göra något viktigt.

Men nu så gör de små snöflingorna mig rofylld och jag sitter och kikar ut i mörkret på virvlet. Förhoppningsvis ligger detta lilla täcke kvar tills imorgon, att vakna till när det är snö ut är så härligt, det ljuset som uppstår då på morgonen mot snötäcket är ett av mina favoritljus. Sen så skall jag ut till motorbanan och se på årets klubbmästerskap, kallt och snö då är perfekt.

Jag skojar inte, så här trött minns jag inte att jag varit någonsin. Detta med att komma upp på morgonen är en kamp och de två senaste dagarna har kroppen vunnit, dvs jag har kommit för sent. Jag är inte någon som segar på morgonen annars, speciellt inte om det gäller jobb/skola eller viktiga möten. Istället är jag ofta ute/framme i väl god tid, sådant är viktigt för mig.

Vad är då anledningen? Eller anledningarna. Kanske är det efterdyningarna från megasjukan jag hade härom veckan. Kanske är det en efterreaktion på en vecka fylld av prov och stress. Eller är det en indikation på att vintertröttheten är på väg. Troligen är det många saker som spelar in, allt från att jag försökt dricka mindre kaffe till att jag missade mina mediciner en dag. Men det vore bättre om man fick reda på orsaken/erna så man slapp undra.

Nu så äter jag ginseng och rosenrot, dricker cola och kaffe allt jag hinner. Tyvärr verkar de inte så bra, allt är korttidsverkande och får kämpa mig genom lektionerna efter ett par timmar. Jag hoppas verkligen detta går över för jag vill inte att skolarbeten skall bli lidande. Väl hemma så är det lätt hänt att jag sover en tupplur och sedan somnar för natten runt 23. Dvs sover nästan 13-14 timmar per dygn. Det är mycket.

Tips på uppiggande medel och aktiviteter mottages tacksamt. Bara lite idéer vore bra, jag får väl annars knalla till läkaren och ta lite blodprover.

Tags: ginseng, rosenrot, trötthet, uppiggande

Detta är lite skämmigt att behöva erkänna men jag är en sådan fruktansvärd person att ingen vill leva med mig. Därför så passade jag på att köpa mig en sambo när jag var på julmässa idag. Han stod där och såg allmänt bekymrad ut och därför gjorde jag raskt ett bra pris med hans tillverkare och nu är han min. Får jag lov att presentera Bengan, the new man in my life:

Är han inte helt bedårande söt? Ann-Sofie ♥ Bengan

Som sagt, var på julmässa idag. Lite tidigt kan tyckas men samtidigt, tiden går väldigt fort just nu. Denna julmässa är en av flera i Svenska slottmässors regi och går denna helg av stapeln på Kobergs slotts gård. Reklamen stoltserar med genuint hantverk av klass, men alla vi tre som åkte fick ändå en känsla av lite besvikelse. Att det inte var mer utställare och mer “äkta”. Men sammanfattningsvis så var det ändå en trevlig upplevelse, slottet är vackert och det var ännu inte så packat med folk.

Medelåldern på besökarna är iaf 50+ och en sak som slog mig var att hur skall alla dessa äldre orka gå runt där. En parkbänk eller tjugo skulle säkerligen uppskattats. Detta är samma på vilken marknad man än kommer till, serveringen är fylld av folk som bara vill sitta ner lite.

Tags: Bengan, Julmässa, Koberg slott, Tomte

Är äntligen på bättringsvägen, tack vare en kur antibiotika pga bakterier i luftrören. Fick även dunderhostmedicin så jag fick sova på nätterna i mer än en timme i sträck. Detta är ganska unik i mitt liv, att bli så här sjuk och dålig och tur är väl det, man kan ha roligare saker för sig de veckorna.

Har återgått till skolan också, dock är det tydligen slappare än vanligt så inte missat något direkt. Denna vecka började fint med stort matematikprov och samhällskunskapsprov, min förhoppning är att erhållit G i alla fall på dessa. Jag är kanske inte så jättedum, men väl lat och har medvetet hållit en låg profil än så länge. Är rädd att om jag bygger upp för stora krav på mig så kommer allt falla, är ju ännu inte varm i kläderna gällande att vara i sysselsättning och det måste jag tänka på så att det som sagt inte brister. Att börja plugga är nog bland det smartaste jag tagit mig för på väldigt många år och jag trivs, även på denna relativt blygsamma nivå.

På fredag gäller del 1 i Nationella Provet i Engelska. Min lärare föreslog nämligen att jag skulle läsa kursen i snabb takt, han fann ingen anledning för mig att sitta och traggla, min engelska är tydligen bättre än jag visste om. Har fått ett litet schema att följa med uppgifter att lämna in och klarar jag NP med G så är kursen avklarad. Sådan feedback och uppmuntran gör mig väldigt glad och inspirerad.

Nu måste jag bara komma underfund med vad jag skall/vill syssla med i framtiden. Det som lockar mest är att plugga vidare inom naturvetenskap, trots att det är urusla jobbutsikter. Men valen svänger dagligen och även om jag inte måste ha det klart för mig direkt så är det snart dags att välja till eventuella vidare studier. Det är dags att bestämma sig vad man vill bli när man blir stor.

EDIT: Jag fick VG+ på samhällskunskapprovet!

Tags: Antibiotika, Engelska, Influensa, Komvux, Nationella prov

Är det bara jag som är lite anti dessa pc-spel?

Det finns mängder av barnspel ute på marknaden, i alla former med massor av olika syften. Främst för underhållning. I en bra värld skulle dessa spel vara av endast godo, men som det är nu så är de mer barnvakter i syfte att underlätta för stressade vuxna. Barnen placeras framför datorn lika ofta som tv numera och jag tycker den utvecklingen är så skrämmande. Tvn och datorn är ingen barnvakt. Detta är inget nytt, men någonstans måste det få ett stopp.

Josefin skolhjälp är en serie pc-spel med syfte att hjälpa barnet lära sig saker. Det finns spel om matematik, geografi och svenska bl.a. Läser man på fodralets baksida så känns det väldigt vettigt att köpa ett sådant här spel. “Josefin är den perfekta läraren, hon uppmuntrar alltid barnen till att försöka igen och lotsar dem tryggt genom uppgifterna”

Men, nu till min oro. Vad händer med den fina och roliga kontakten som förälder - barn får då barnet kommer upp i den åldern då man vill börja lära sig saker. När man sakta men säkert lär sig bokstäver ihop med mamma, när man läser stycken och får hjälp av pappa. Där man sitter ihop en stund då och då, och trollbinds av allt nytt. Där beröm från en förälder är guld värt och man längtar tills nästa session.

“Du kan spela tillsammans med ditt barn” Vad trevligt. Kommer detta ske någon gång tro? Nej, men det är en fin tanke. Jag skulle vilja uppmana alla föräldrar att tänka till innan man köper pc-spel för barn till barn. Är risken stor att man lämnar barnet framför datorn ensam, är det verkligen rätt? Det finns billigare och mer fantasifrämjande leksaker då. För det är väl barnen vi tänker på främst?

Har som nämnts tidigare påbörjat att sticka en tröja. Det går framåt om än sakta, faktiskt inte rört den på hela sommaren. Nu under hösten och vintern sitter man ju mer inne och myser, dvs mer sticktid.

Tröjan är stickad i 3trådigt grått ullgarn, tungt och härligt. Mönstret är i vanligt akrylgarn, färg vinröd och mönstret är egengjort med tydlig inspiration från irländska mönster. Mönstret som syns är på nederkanten, den kommer även finnas på ärmkanterna och ev vid halsen. Jag skall bara komma dit först.

Jag har dock påbörjat en annan liten sak också. En mössa, helt i egen design med öronlappar. Som ni ser är det inte långt kommet, bara kanten är klar. Men en mössa går fort att sticka och klarbild kommer så snart detta skett.

Mot pannan är det bomullsgarn, småosäker på vad, fann ett nystan som var lagom mjukt. Det finns inget värre än när det kliar och man bara vill klä av sig sin mössa. Nu kommer detta inte synas, den delen döljs av kanten som är klar på bilden. Allt vinrött är vanligt akrylgarn.

Tags: Handarbete, mönster, mössa, sticka, stickning, tröja