Ja det är tragiskt att tycka så men jag blir iaf lite nöjd att se när dårar får det de förtjänar.

Den som läst här vet att jag själv är på väg utför. Dock har jag aldrig förnekat att det är vad jag skall ha.

Jag kan inte bestämma mig om något. Rädsla och lite missriktad livsglädje blandat med rationella tankar ger ett fullständigt kaos. Allt blir stillastående just nu när just rörelse behövs som bäst. Jag kan inte ens bestämma mig om bloggens vara eller icket vara…

Men det lockar, åh vad det lockar att dra. Utan bagage, utan bekymmer och utan mål. Mitt inre får bli ett tillfällig minneskort och selektivt välja ut bara skönhet för mina ögon att se. Kunna unna sig god mat och skratta fritt i en okänd miljö för att sen kliva iväg en tidig morgon. Dra en suck av lättnad.

Jag kan inte bestämma mig. Jag står ensam med ett beslut som är för stort för mig att ta just nu. Jag kan inte ens avgöra om bloggen skall vara kvar :S