Funderar ofta på detta med vad som innebär att vara deprimerad. Har läst på en del på nätsidor, och svaren är inte så konkreta som jag ville ha. Ja, psykiska åkommor är diffusa men var går gränsen egentligen?

En viktig skillnad mellan nedstämdhet och depression är att nedstämdheten håller i sig under minst en tvåveckorsperiod om det är frågan om en depression.

Är det så enkelt att en tidsgräns ger svaret… Varför jag undrar är på grund av att jag har flera runt mig som är sjukskrivna just för depression. Det är även jag. Men jag kan inte relatera till deras symtom eller tankar för fem öre. Även där kan det bottna i mer än vad de säger till mig men känslan är att deras sjukskrivningar är fejk.

Oj, antyder jag att sjukskrivna kan vara sjukskrivna på fel grunder? Svaret är tydligt ja. Tillfälligt uppåt är en sak, flera år av gott mående med dejtande, semester och jobb vid sidan av kan knappast vara produkten av en “riktig” depression. Dessa personer vet precis vilka de är och kan gott avsluta sin sjukskrivning på en gång. Sluta rida på de (oss) som knappt orkar leva en timme till. De (oss) som lite snopet inte får hjälp nog.

Jag skulle vilja påstå att gränsen till vad som gäller som en depression borde ändras något. Alla kan vi önska vi var döda, men önskar man det varje dag är det annat. Många lider, men lidande tillhör att vara människa. Lidande som gör att vanliga göremål inte kan genomföras.. ja då talar vi om depression.

Låter det bittert? Ja. Jag är väl medveten om det men är väldigt trött på att min situation jämförs med t.ex. en bekant som med ny tjej, saker att göra, kompisar att lattja med, ter sig… normal och glad. Våra världar är så skilda att det inte finns ord för det men ändå får vi samma bemötande. Stundtals vill jag skrika och visa världen alla orättvisor. Men det mynnar alltid ut i en grå blank tanke som dör tillsammans med en liten del av mig. Om och om igen.

Nej, jag är inte unik. Flera än jag är så djupt ner att det kan verka svindlande för de flesta. Jag vill ändå inte säga “vi” för vi delar inte alla känslor och erfarenheter. Men “vi” är de som får ta smällen på grund av sjukskrivningsfusket. Även om fuskarna till en början varit djupt nere så fortsätter de mjölka systemet och det är det som retar mig.

Tags: depression

Vi är en underlig art vi människor. Här föds vi hjälplösa och sårbara. Vi växer upp och jobbar och sliter oss igenom livet, oftast genom att krångla till det mer än vad som behövs. Sen så vinner han som lever längst.

Vi är inte speciellt annorlunda från en svärm gräshoppor. Förökar oss i en takt som inte är kompatibel med vår miljö, vi äter oss in i en hörna och kommer till slut utrota oss själva. Våra hjärnor felklickar och låter oss tro att det finns meningar med livet. När allt egentligen handlar om att äta och knulla. Ju mer desto bättre.

Här sitter vi, ensamma i folkmängderna och tror vi är unika. “Jag” är den enda som känner så här. “Jag” vill mer. “Jag” “jag” “jag”.

Jag är trött.

Tags: fuck it all

“Life.. has betrayed me once again
I accept that some things will never change.
I’ve let your tiny minds magnify my agony
and it’s left me with a chemical dependency for sanity.

Yes, I am falling… how much longer ’till I hit the ground?
I can’t tell you why I’m breaking down.
Do you wonder why I prefer to be alone?
Have I really lost control?”

Anathema - Lost Control

Det kokar. Vad är det som gör att jag låter mig rövknullas på lätt… gång på gång. Är det bristen på självförtroende som gör att man försöker vara så snäll hela tiden, även om man vet att det inte ger ett dyft tillbaka?

Det svider mest att folket närmast mig använder mig. Och samtidigt har de mage att kalla mig egoist som funderar på att begå självmord. Deras agerande är minst lika egoistiskt. Deras utnyttjande av mig fastän de ser att de gör mig illa är även väldigt elakt. Hyckleriet har inga gränser.

En vacker dag kommer något brista. Hoppas bara att rätt folk får skiten då. *14isarg*

…verkar gå helt i stöpet. Nu var planen just att livet skulle gå i stöpet men resan dit skulle kantas av spontanitet och ett ständigt levande i nuet. Inte ens det kan jag klara av. Det går bara inte att släppa på kontrollknappen.

Känner mig som en boll av förträngda känslor. Svek och olust blandas med klarhet och stunder av insikt. När jag rycker upp mig lite så är det faktiskt inte så farligt, men när trötthet eller vin påverkar känns avgrunden lite för nära. Bäst vore att ha någon som kunde putta till mig när det blir för nere. Så iaf sommaren kan avklaras levande.

Alla män där ute som får mig att känna mig ÄNNU mer värdelös än jag redan känner mig. Tack för att ni ger komplimanger som “söt, fin personlighet, trevlig, skoj” och ändå väljer snyggaste bimbon som partner. Tack för att -insidan som räknas- är 3 ord helt utan mening. Tack tack tack.

Fast å andra sidan. Min insida är kanske inget att skryta med. Tack till mig själv som för en sekund trodde mig vara mer än vad jag är. Fan.