The so-called ‘psychotically depressed’ person who tries to kill herself doesn’t do so out of quote ‘hopelessness’ or any abstract conviction that life’s assets and debits do not square. And surely not because death seems suddenly appealing.

The person in whom Its invisible agony reaches a certain unendurable level will kill herself the same way a trapped person will eventually jump from the window of a burning high-rise. Make no mistake about people who leap from burning windows. Their terror of falling from a great height is still just as great as it would be for you or me standing speculatively at the same window just checking out the view; i.e. the fear of falling remains a constant.

The variable here is the other terror, the fire’s flames: when the flames get close enough, falling to death becomes the slightly less terrible of two terrors. It’s not desiring the fall; it’s terror of the flames. And yet nobody down on the side-walk, looking up and yelling ‘Don’t!’ and ‘Hang on!’, can understand the jump. Not really. You’d have to have personally been trapped and felt flames to really understand a terror way beyond falling.

“
— David Foster Wallace

Ett primtal är ett naturligt tal som är större än 1 och jämnt delbart endast med sig själv och med 1.
Hmm jag minns faktiskt inte detta från skolan. Blev ställd att man skulle räkna fram högst primfaktor i sjuan… Har jag lyckats förtränga denna kunskap eller skippade vi sådant på min tid tro? Vilket som så fick jag chansen att plugga mig ikapp om primtal. Det säger en del om min kunskapstörst och uttråkningsnivå

Anyway, har nu dragit ner övningar och skall imorgon kolla om något fastnade. 2, 3, 5, 7, 11, 13, 17, 19, 23, 29, 31, 37, 41, 43, 47, 53, 59, 61, 67, 71…

The silence is deafening in its own scary way
The emptiness from those that has left
forms a stain on the inside of my guts
They did not even said farewell
Friends
Full with sweet words
Filled to the edge by lies and treachery
I listened
I belived
Don’t fucking say that it is I who’ll deceive if I die
when it is YOU that left me living…

Hmm vad lockar idag?

Knull! Redigt, svettigt och dominerande där man dagen efter inte kan gå eller sitta. Nu krävs rätt man eller män för jobbet och det är sällan någon orkar mer än några minuter. Fredagsmysminuter? Huja

Sprit! Förförande och alltid kyld, så tar den med sig en till en annan värld som är förskonad mentalt lidande. Fast dagen efter brukar vara en drag… Och sprit i måttlig mängd ger inte bra effekt av minnsesförlust dvs slöseri med pengar.

Godis! Nej tack, jag är fet nog.

Glass! Gott, men det där med att man är fet.. ack.

Jag vet… En lugnande tablett, en film, en kall cider och nerbäddad. Fredagsmys som sakta blir befriande sömn och dagen efter tar god tid på sig att visa sig. Long live piller.

Är den kvinna som föder ut dig din mamma eller är mamma den kvinna som tar hand om dig under din uppväxt, som hjälper dig att skapa ditt jag. Många gånger är dessa två mammor förenade i en kvinna, det är så det skall vara i en bra värld.

Men då och då, numera allt vanligare, så är mamma den som föder dig men som sedan inte står bakom dig i livets olika skeden. Hon låter dig leva på socker, passas av otaliga främlingar och kan inte förstå varför du sedan som medveten människa vänder henne ryggen… Misskötsel, men det får man inte säga högt. Ser det varje dag, föräldrar som leker föräldrar men inte ÄR det. Den som jag, kvinna utan egna barn, har ingen rätt att yppa sig i frågan om barnuppfostran eller snarare uppväxtguidning.

Mina tankar snurrar ofta runt detta med mamma/pappa/syskonroller. För mig är den som stödjer mig i vått som torrt, som guidar och tillrättavisar en mamma/pappa. Dvs, en “plastpappa” är likställd en biologisk pappa då jag tror det sociala är viktigast, iaf där båda gör det bästa de kan för barnet . Blod är tjockt, men går att torka bort och späda ut.

Ett barn kan ha sin mamma, sin pappa men de är separerade, en mamma-nyflickvän till pappan-, en pappa-pojkvän till mamma osv. Ett barn kallar ganska lätt den vuxna hon/han litar på för mamma eller pappa, något vi ofta tillrättavisar. Varför då kan man undra. Låt oss använda mamma eller pappa som ord för trygga vuxna istället för hoppiga “föräldrar” som utan ansvarskänslor forslar sin avkomma runt i ett virrvarr

Samma sak gällande syskon, syster o bror. Att få vara min syster skall man förtjäna. Därtill så är jag två biologiska systrar mindre, tragiskt och konstigt kan tyckas. Fast vad tjänar det till att umgås med människor, trots att de är av kött och blod om de sakta men säkert mal sönder ens inre? Det är inte en lätt insikt att få, men ibland är det bara drastiska åtgärder som går att ordna upp livet.

Jag kan tolka in något i dessa ord som inte skall dit. Ibland vill jag att syskon eller mor även skall betyda vän och förbunden. Det blir fel då, även om det vore trevligt med en alltiett. Familj med dess invånare skall iaf betyda trygghet och värme. Tänk om dagens familjer ens kom dit.

Vet inte om det är 30årskris som spökar men är verkligen ute och velar rejält angående detta med livet. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig om jag skall satsa lite till, då rejält på att leva med allt vad det innebär, eller helt enkelt fullfölja planen från i våras som då  uppenbart inte kommer leda till vidare liv.

Befinner mig i en mellanzon för tillfället, allt är inte guldkantat men allt är heller inte nattsvart. Ju mer jag skiter i vad som skall ske, ju mer glider det på. Påföljderna kommer, men går att glömma bort stundtals. Är en person som måste ha kontroll, det är där det brister, jag kan alltså inte helt glömma bort vad som kan komma sen.

Har denna sommaren mest glidit fram i ett töcken. Jag har slutat med alla mediciner, jag har försökt strunta i alla världsliga ting, jag har skrattat mer än på flera år, jag har slutat gråta. Det är inte sant, gråtar, men numera får ni inte se det. Gråta hjälper inte så mycket nu för tiden, tårar är bara kladdigt och känslorna tar inte slut med att tårar börjar strömma.

Så vad gör man. Kämpar man på, trots att det faktiskt inte finns något att kämpa för, men man gör det av nyfikenhet, eller tar man raskt livet av sig? Leva vidare innebär i första hand en flytt till, det innebär en plågsam kroppslig förändring, massor av slit. Jag är rädd för att det inte på långa vägar blir värt det…