Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Det satsas hårt på forskning och insamling av pengar till just cancerforskningen. Är det bara jag som får en knasig känsla av det? Jag tänker inte skriva ner vad jag tycker om saken, folk är nog styrda av medier att välja “rätt” att min lilla åsikt inte gör skillnad. Jag har suttit och väntat i en mammografiavdelning och vill verkligen inte underskatta eller bagatellisera kvinnornas känslor som så tydligt visades. Men tänkte kika på lite siffror, i land vs u land…

Fasiken vad jag flänger runt. Nästa ställe får jag iaf bo något år på. Detta med flytt har tyvärr fått sura minnen från förr att dyka upp. Först så började jag tänka på ett ex, och att jag dumt nog givit bort min tv till hans föräldrar… Den hade jag gärna tagit tillbaka om jag kunde. Kikade på deras hemsida och såg att de återvänt hem, fan, jag som tänkte åka på Jokkmokks marknad 2010. Risken att stöta ihop med någon av exets släkt är äckligt stor.

Sen så började jag fundera på fjällresa, hur skönt hade det inte varit om man åkte upp, typ till Funäsdalen där vi var för några år sedan och åka pulka i backarna och dricka varm glögg på kvällen. Då under den tiden bodde jag i hus, mitt egna lilla hus folk skrattade åt men som var mitt, bara mitt. Ser jag tillbaka på hustiden så var det ganska okej ändå, synd att man inte hade råd att bo så ensam.

Nu vankas ytterligare en lägenhet, en fin och ljus boning med en megabalkong. Åter igen påminns jag om flytten från Umeå som verkligen satt sina spår. I desperat flyttpanik så lämnade jag på tok för mycket saker. Sånt som jag fått ersätta och surt betala dyrt för. Inte nog att han, Petter är skyldig mig massor av pengar alltså, utan han fick som bonus nästan alla saker. Det lönar sig att sol och våra. Underligt att han inte vågar svara på mail

Jag funderar på att julpynta massor i år. Känns som att jag behöver det. Balkongen är som gjord för granris och ljusslingor i smakfulla mängder. Nu när inte katt flyttar med så kan granen få titta fram. Gorm har ännu inte dykt upp och jag saknar honom enormt. Fast det verkar som han är för evigt borta och jag får stilla mitt katt-gullande på mammas tre perser.

Så, inflyttningspresenter uppskattas, blommor i mängd gärna. *hint*

Blä, kom på att Västeråsbon har mina gardiner. Fan!

Jag älskar kött. En stor fin stek, marinerad mör och stekt till perfektion så den är lagom rosa inuti.. Åh dregglar bara jag tänker på det. Eller varför inte julskinka med sötstark senap på vörtbröd? Kanske renhjärtsröra med pepparrot lockar? Det finns ingen hejd på vad som är gott och som kommer från just djur.

Men ibland får jag tvivel på om jag verkligen har samvete nog att äta djur. Här i Sverige så är vår djuruppfödning relativt bra, även om minnena från videon som några veterinärer spelade in för ett par år sedan fortfarande är fastbrända på näthinnan. Det sparkas, det plågas och det sker obeskrivbara elakheter i våra slakterier idag. Helt i onödan. Då är ändå djurhållningen i Sverige bra, vad som sker i andra länder vill jag inte ens ana.

Jag kan leva med att äta djur om de föds upp på ett bra sätt. Nej, har inte några naiva idéer om en perfekt värld där djur är “lyckliga” och hoppar runt på evigt gröna ängar utan stängsel. Bra sätt för mig är så som de flesta djur föds upp på, dvs med rätt foder, utegång och helst relativt stressfritt. Det går alltid att förbättra saker, men som det är nu så slåss alla (bra) djuruppfödare mot sviktande ekonomi vs god djurhållning.

Mitt största problem är slakten. Inte att djur skall dö, utan stressen och hanteringen innan. Såg ett reportage från England som väckte lite hopp, de har fler småslakterier än oss och hanteringen av djuren skedde effektivt men på ett klart bättre sätt. Där verkade som att det inte alls tog speciellt mycket längre tid att döda och stycka ett djur bara för att de tog hand om djuren på ett oelakt sätt.

Vi är bortskämda med billigt kött. Billigt kött från djur vi inte vill tänka på, en hantering vi verkligen inte vill ana något om och följderna av denna köttindustri som vi inte än vet något om. Det går en vild debatt om energi och kött överallt i världen. Man måste odla en ofantlig mängd växter för att ge kött, som då innehåller bara en tiondel av energin. Basic näringspyramidkunskaper.

Jag älskar kött. Jag vill inte sluta äta det, ännu iaf. Men jag velar och kommer göra så ganska mycket. Alla får välja själva hur de vill göra i frågan, jag hoppas bara att man tänker efter innan man köper kött nästa gång. Och jag har skrivit om detta förr och kommer tjata om det igen.

Detta är Mandy. För 5 dagar så lät hon sin ägare mjölka henne och värmde honom då han legat skadad. Det finns massor av berättelser om djur som hjälpt/räddat människor. Säkerligen är det mesta ett resultat av deras instinkt och inte av uppoffring till sin bonde eller matte men ändå. Vi är ganska så körda utan dessa djur så varför inte behandla dem lite bättre…

Oh söker med ljus och lykta efter ett hem.
Vet ni något lämpligt i klass billigt så hör av er!

Är den kvinna som föder ut dig din mamma eller är mamma den kvinna som tar hand om dig under din uppväxt, som hjälper dig att skapa ditt jag. Många gånger är dessa två mammor förenade i en kvinna, det är så det skall vara i en bra värld.

Men då och då, numera allt vanligare, så är mamma den som föder dig men som sedan inte står bakom dig i livets olika skeden. Hon låter dig leva på socker, passas av otaliga främlingar och kan inte förstå varför du sedan som medveten människa vänder henne ryggen… Misskötsel, men det får man inte säga högt. Ser det varje dag, föräldrar som leker föräldrar men inte ÄR det. Den som jag, kvinna utan egna barn, har ingen rätt att yppa sig i frågan om barnuppfostran eller snarare uppväxtguidning.

Mina tankar snurrar ofta runt detta med mamma/pappa/syskonroller. För mig är den som stödjer mig i vått som torrt, som guidar och tillrättavisar en mamma/pappa. Dvs, en “plastpappa” är likställd en biologisk pappa då jag tror det sociala är viktigast, iaf där båda gör det bästa de kan för barnet . Blod är tjockt, men går att torka bort och späda ut.

Ett barn kan ha sin mamma, sin pappa men de är separerade, en mamma-nyflickvän till pappan-, en pappa-pojkvän till mamma osv. Ett barn kallar ganska lätt den vuxna hon/han litar på för mamma eller pappa, något vi ofta tillrättavisar. Varför då kan man undra. Låt oss använda mamma eller pappa som ord för trygga vuxna istället för hoppiga “föräldrar” som utan ansvarskänslor forslar sin avkomma runt i ett virrvarr

Samma sak gällande syskon, syster o bror. Att få vara min syster skall man förtjäna. Därtill så är jag två biologiska systrar mindre, tragiskt och konstigt kan tyckas. Fast vad tjänar det till att umgås med människor, trots att de är av kött och blod om de sakta men säkert mal sönder ens inre? Det är inte en lätt insikt att få, men ibland är det bara drastiska åtgärder som går att ordna upp livet.

Jag kan tolka in något i dessa ord som inte skall dit. Ibland vill jag att syskon eller mor även skall betyda vän och förbunden. Det blir fel då, även om det vore trevligt med en alltiett. Familj med dess invånare skall iaf betyda trygghet och värme. Tänk om dagens familjer ens kom dit.

Funderar ofta på detta med vad som innebär att vara deprimerad. Har läst på en del på nätsidor, och svaren är inte så konkreta som jag ville ha. Ja, psykiska åkommor är diffusa men var går gränsen egentligen?

En viktig skillnad mellan nedstämdhet och depression är att nedstämdheten håller i sig under minst en tvåveckorsperiod om det är frågan om en depression.

Är det så enkelt att en tidsgräns ger svaret… Varför jag undrar är på grund av att jag har flera runt mig som är sjukskrivna just för depression. Det är även jag. Men jag kan inte relatera till deras symtom eller tankar för fem öre. Även där kan det bottna i mer än vad de säger till mig men känslan är att deras sjukskrivningar är fejk.

Oj, antyder jag att sjukskrivna kan vara sjukskrivna på fel grunder? Svaret är tydligt ja. Tillfälligt uppåt är en sak, flera år av gott mående med dejtande, semester och jobb vid sidan av kan knappast vara produkten av en “riktig” depression. Dessa personer vet precis vilka de är och kan gott avsluta sin sjukskrivning på en gång. Sluta rida på de (oss) som knappt orkar leva en timme till. De (oss) som lite snopet inte får hjälp nog.

Jag skulle vilja påstå att gränsen till vad som gäller som en depression borde ändras något. Alla kan vi önska vi var döda, men önskar man det varje dag är det annat. Många lider, men lidande tillhör att vara människa. Lidande som gör att vanliga göremål inte kan genomföras.. ja då talar vi om depression.

Låter det bittert? Ja. Jag är väl medveten om det men är väldigt trött på att min situation jämförs med t.ex. en bekant som med ny tjej, saker att göra, kompisar att lattja med, ter sig… normal och glad. Våra världar är så skilda att det inte finns ord för det men ändå får vi samma bemötande. Stundtals vill jag skrika och visa världen alla orättvisor. Men det mynnar alltid ut i en grå blank tanke som dör tillsammans med en liten del av mig. Om och om igen.

Nej, jag är inte unik. Flera än jag är så djupt ner att det kan verka svindlande för de flesta. Jag vill ändå inte säga “vi” för vi delar inte alla känslor och erfarenheter. Men “vi” är de som får ta smällen på grund av sjukskrivningsfusket. Även om fuskarna till en början varit djupt nere så fortsätter de mjölka systemet och det är det som retar mig.